Pustar ut efter en intensiv, hektisk och lite rörig vecka på jobbet. Fast det alltid är så maxat varje år vid skolstart finns det samtidigt massor av glädjeämnen. Känslan av att träffa nya, förväntansfulla och pirriga sjundeklassare ger ny övertygelse om att jag har ett av världens roligaste jobb.
Igår fick jag också återigen insikt om hur lyckligt lottade vi är här i Sverige och jag önskar ibland att sverigedemokrater och andra invandrarfientliga människor fick uppleva det jag ibland får vara med om i mitt arbete. Jag mötte en syrisk kvinna och i vanlig ordning fick jag kämpa med att hålla tårarna tillbaka när hon berättade om krigets fasor och de hemskheter som hennes barn fått utstå och råkat utför trots att de fortfarande är just barn. Till sist tog hon min hand och sade: (visserligen på arabiska :) men tolken översatte) "jag är så tacksam till dig som vill ta hand om och hjälpa mina barn och jag är så tacksam att det finns så många godhjärtade människor som är beredda att ta emot oss här i sitt land, trots att vi just nu inte har någonting att ge..."
Jaaa, vad säger man då? Tolken satt med tårar i ögonen och jag kunde bara säga tack. Tankarna snurrade och jag tänkte på alla knasbollar till rasister som den här kvinnan kommer att möta och som kommer att titta snett på henne och döma henne av tusen olika anledningar. Jag önskar att de fick ta del av hennes berättelse och framförallt...att de fick gå i hennes skor...för bara några dagar.
Vi skiljdes åt och jag kände själv en galen tacksamhet för att jag får möjlighet att, på något sätt, bidra till andras människors glädje och tacksamhet!
Sånt kan jag leva på länge!
Ta hand om varandra!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar